Jag har alltid ett plåster runt mitt högra pekfinger.
Varje morgon, efter att ha tagit ett bad, så plåstrar jag om den.
Förhårdnader som jag hade när jag var barn går inte att bota.
Jag gick till en hudläkare och det kanske går över om de bränner av den, men av någon anledning gjorde jag inte det.
Även nu har jag fortfarande för vana att gnugga på den med tummen.
Om jag inte sätter plåster på det kan jag blöda och fläcka dokumenten, så jag sätter fortfarande plåster på det varje dag.
En rutin innan man går till jobbet på morgonen.
Det är som ett minne av en gymnasietjejs hjärtesorg.
När jag blev äldre blev det också svårt att skriva brev och jag utvecklade författarkramp.
Kontrakt, styrelsemötesprotokoll, lånehandlingar.
Alla är stressade. Jag blir nervös när jag skriver.
Jag blir ännu mer nervös när folk runt omkring mig stirrar på min hand när jag skriver under.
Faktum är att jag kanske är en viljesvag person med social fobi.
Jag döljer det med hårt arbete, skämt och leenden.
Jag själv.
Kanske är det en förlängning av det, men jag skriver inte längre nyårskort med min egen handstil.
Jag skrev ut dem och svarade på dem jag fick.
Men i år slutade jag med det också.
Ursäkta min elakhet.
Jag fick ett artigt nyårshälsningar kort från personalen, men vänligen avstå från att förvänta dig ett svar.
Istället läser jag den om och om igen för att lugna mitt sinne.
Hälsningskortet från förskolan är också hjärtevärmande.
Får du att känna så här när du hör från barnbarn?
Vykorten som gemensamt var adresserade till min avlidne far från våra affärspartners har också helt försvunnit.
Inga fler brev från hans fars medarbetare.
Alla är döda.
Jag vill att du tar tillfället i akt att vara lat.
Nyårshälsningar lades ut på hemsidan.
Det finns också påverkan av corona, men eftersom jag inte längre umgås ute på nätterna, spenderar jag mer och mer tid på att begränsa mig.
Det är inte dåligt.
När jag var ung älskade jag att gå till tempel och kyrkor, men nu hukar jag i sängen.
Det är inte medling, det är närmare att sova.
Ändå under dagtid har jag alltid besök eller pratar på möten, så den ensamma och lugna tiden är också tid för inomhushåll.
Den här dagboken är både ett samtal med Koyamas följeslagare och en fråga till mig själv från djupet av mitt hjärta.
För länge sedan rådfrågade jag en gång en psykiater under middagen och undrade om jag led av manodepression.
Svaret var rakt fram.
Jag fick veta att det inte fanns någon manodepressiv patient som åt så mycket som jag.
Det var en definitiv diagnos.
Så det är det.
Om du går ner i vikt, låt oss prata igen.
Pulsoximeter 98/97/97
Kroppstemperatur 36,5 Blodsocker 186
Tidigare ordförande i gymnasiets pennmanskapsgrupp
VD, Yasunari Koyama