I gryningen på nyårsdagen när jag gick i 6:e klass åkte jag och min familj för att bestiga Tokyo Tower.
Det måste ha varit sent på natten för jag ville se soluppgången.
Ställ dig i kö utanför och klättra på brandtrappan.
Barnen mår bra, men föräldrarna måste ha haft det svårt.
Det kändes som att bestiga berget Fuji för att se årets första soluppgång.
Souvenirer delades ut vid entrén på markplan, men utdelningen slutade med mig.
Min syster, som stod bakom mig, började plötsligt gråta.
Mina föräldrar sa åt mig att ge den till min syster.
Jag minns inte vad souveniren var.
Jag minns bara ljudet av min systers gråt.
Sådana är minnen av livet.
Jag har också varit i Meiji Jingu Shrine för nyårsbesök efter att ha sett den röda och vita sångtävlingen och nyårsafton.
I en tung trafikstockning fortsätter vågor av människor.
Nu i Corona bör det vara begränsat till entré.
Innan Corona, under nyårshelgerna, vandrade jag runt på en biograf och ett hotell i Ginza Yurakucho Hibiya.
Många läkare från lokala medicinska föreningar bor på Imperial Hotel.
Läkare älskar Ginza.
Runt det kejserliga palatset springer utländska turister maraton tidigt på morgonen.
Jag har aldrig gjort det förut, men i år funderar jag på att ta en promenad runt det kejserliga palatset, med utgångspunkt från anläggningarna i Ichibancho.
Det finns för närvarande inget behov av att följa med en sjuksköterska som bär en AED.
Idag ska jag se en film hemma.
Sova nyår är en välkänd fras.
Jag ska shoppa i Ginza imorgon.
Jag åkte också till Tsukiji för att köpa torskrom och laxrom.
Butiken finns nog inte längre.
Årets zodiak var kaninen.
Jag tror inte det passar mig.
Nej, jag köpte en Musse Pigg-slips på Disneyland.
En mus eller en kanin?
Jag är inte gammal nog att springa runt längre.
Pulsoximeter 97/97/98
Kroppstemperatur 36,2 grader Blodsocker 194
Ärlighet väg
VD Yasunari Koyama