Jag ska till Sapporo för första gången på flera år.
En befallande atmosfär, välutrustade gator.
Himlen på Hokkaido är solig utan snö.
För länge sedan bodde den framlidne ordföranden på ett stadshotell nära Sapporo Station, när han kom på besök.
Personalen som tog hand om honom vid den tiden följde också med mig denna gång.
För att berömma Hokkaido-anställda för deras långa tjänst och delta i byggarbetsplatsmötet för nya Tokuyo Construction.
Jag deltog också i byggprocessmötet genom zoom, men jag kom för att se platsen.
Detta är inte för att bygga en byggnad, utan för att uppmuntra och tacka de ansvariga för byggandet som bygger byggnaden och personalen på Koyama.
I Corona-dimman kan anläggningspersonal och byggnadsarbetare inte slappna av.
Dessutom kommer det att snöa rejält från och med nu.
Förra året sägs det att den var hög som en persons midja.
Jag är ledsen mot skidåkarna, men i år verkar det snöa lite mindre och jag känner mig lättad.
Sapporos särskilda äldreboende ligger nära stationen och har tre byggnader.
Den kan kopplas samman med en korridor och hanteras som en.
Det blir en anläggning med 300 bäddar.
Inredningen förändras år för år med en ung känsla.
Personalens cafeteria och vilorum finns också på översta våningen och erbjuder en fantastisk utsikt.
Väggarna är alla av glas och bänkstolarna som är vända utåt är uppradade.
Det verkar som att du kan dricka öl medan du tittar på landskapet i Sapporo.
Jag är säker på att kunderna kommer att bli nöjda.
Till personalen:
Köket var utrustat med toppmoderna spisar, liknande de som finns på restauranger.
Nutritionister måste vara ännu mer fokuserade på desserter.
Lunchen på anläggningen var också utsökt.
Hemtrevligt men stilrent.
Tempura (stekta räkor) har blivit lätt stekt och har en lätt smak.
Det är synd att det inte finns någon öl.
På eftermiddagen besökte vi en chokladfabrik.
Jag kom ihåg att förr i tiden var det Jingisucan på ölfabriken. (Jingisucan är en lokal rätt i Hokkaido. Det är lammkött och grönsaker tillagade på en speciell panna).
Alla är minnen från en nostalgisk resa.
Och det blir historien om Koyama G.
Nästa år är det Koyama Groups 40-årsjubileum.
Ett vårdhem i Sapporo färdigställdes också samma år.
Som en souvenir från personalen fick jag ett album som sammanfattar mina intryck av Ginza Koyama Diary.
Jag blev glad över att veta att de verkligen läste dagboken.
Vid entrén tog jag ett minnesfoto med personalen och vid den tiden blev jag också fotograferad med snöslungans handtag.
Ser fram emot att se det fotot.
För mig handlar arbetet på Koyama också om att skapa livslånga minnen med personalen.
Hur många fler sidor kommer jag att kunna skriva?
Pulsoximeter 96/97/97
Blodsocker 138 Kroppstemperatur 36,6 grader
Dagens resenär
VD Yasunari Koyama