Igår besökte jag en förskola i Tokyo.
Melonen från Tottori (en prefektur i Japan), som ges varje år, hade precis anlänt och det var dags för barnen att äta den.
Varje år får jag en bild på dagisbarnen som håller i en hel melon, jag är glad att se dem njuta av meloner.
Efter det så la dom sig ned för en tupplur och täcktes med en handduk.
Det var så fridfullt och glatt att jag också ville ta en tupplur.
Det måste ha funnits en tid då jag också var ett gulligt barn, unga Yasunari.
När du når hög ålder och börjar tänka på en gång ditt eget livs slut, så ger en ung bebis och ett litet barn katarsis för ens hjärta.
Jag hör ofta berättelser från personalchefer om deras barnbarn.
Trots att jag känner mig avundsjuk så är jag glad för deras skull.
Från positionen att ta hand om någon i slutet av deras liv, till att bli den som omhändes tas, så är vi medvetna om ansvaret för de ungas framtid.
Som chef. Från sjukvård till äldreomsorg och barnomsorg.
Från och med nu planerar vi en verksamhet som integrerar vårdinrättningar, familjehem och förskolor.
Jag insåg att barnomsorg handlar om skydd och utbildning.
Idag ska jag resa med massa personal till foten av berget Fuji.
Jag ser fram emot att besöka förskolan på sjukhuset.
En plats nära min fars hjärta.
Trots att jag är föreståndare är det en gåva från min far att kunna få besöka en dagis.
Det var ett tag sedan jag såg berget Fuji.
Det förflutna och framtiden hänger ihop.
Det förflutna, nuet och framtiden existerar tillsammans.
I mitt medvetande. Med min pappa.
Dagens nya PCR-positiva personal: 1
Tack för ert hårda arbete. Tack.
Morgonens pulsoximeter 98/97/98
Blodsocker före måltid 193 Kroppstemperatur 36,0 grader
Reser till väst, representant Yasunari Koyama